Att alltid ställa upp.

Det här en sak jag länge tänkt på men som nu A påminde mig om idag. Så här är det då; jag som person är väldigt mån om mina vänner och min familj. Jag gör ALLT för dessa personer och lite därtill. Jag bryr mig om mina nära och kära så himla mkt att det gör ont i hela mig om någon inte mår så bra. Jag finns där, dygnet runt, just för att jag bryr mig så mkt. Jag försöker höra av mig till alla (har dock slutat hört av mig helt nu till vissa då dessa personer aldrig svarar eller ens tar sig tid att ringa upp) jämt och ständigt. Och jag älskar mig själv för att jag gör det! Jag vill inte tappa kontakten med en enda av mina nära och kära. Jag älskar ju er! Men vad händer den dagen jag slutar hör av mig så ofta? Vem hör av sig då då?
Och jag åker gärna till Sura varje dag för att få träffa alla dom. Det gör mig ingenting att jag ska slösa min bensin för att träffa mina närmaste vänner. Jag gör det med nöje!
MEN.
Jag skulle absolut inte ta illa upp ifall någon, bara någon, någongång skulle ringda och fråga om den personen kunde komma över  till mig, för en gångs skull. Visst, vissa har varit bättre på att hälsa på mig än andra. Men vad händer om jag slutar åka till Sura jämt nu då? Då slutar vi ses helt och hållet eller? Och visst, alla har inte körkort. Men det går tåg och buss ganska regelbundet här.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0