Tomheten efter er

Det känns som att halva jag gick och dog när mina små änglakatter gjorde det. Jag är inte mig själv utan dom. Det kanske inte verkar så men jag vet att det är så. Jag är tom i själen. Tom i hjärtat. Vissa dagar går bra. Men så finns det vissa dagar som är fruktansvärda. Som nu. Skulle vilja att Gud (om han nu skulle finnas) kom och gav mig ett val, typ: "du får tillbaka dina fluffbollar om du kapar av dig en arm". Jag hade inte tvekat en sekund. Självklart val liksom. Allt för att Cimon och Tufflan ska få komma tillbaka till mig. 
Jag tänker givitvis på ifall jag hade kunnat gjort något annorlunda. Men jag kunde verkligen inte det. Jag vet iaf inte hur isåfall. 
Jag älskar er två mina små fluffisar, samtidigt som jag hatar er litegrann för att ni lämnade kvar mig här själv. Varför?? Vad har jag gjort för ont för att förtjäna det här? Fattar inte. Jag längtar efter er. Jag vet att när jag dör så kommer jag komma till er. 

Det är tur att jag har min extremt fina sambo och lilla Azlan. Vet inte hur jag hade klarat det här utan dom faktiskt. Vi funderar på att skaffa ny katt eftersom det är alldeles för tomt här hemma. Men den nya katten kan aldrig fylla erat tomrum men jag kaske ev blir lite gladare när jag är hemma. 
Jag som såg fram mot ett långt och härligt liv med er. Den blev jävligt kort istället. Ni skulle ju bli MINST 20år lovade ni mig!! Det gick sådär..

Gud vad jag saknar er. Jag saknar er varenda sekund av dygnet. Det gör så ont i mitt hjärta så ni anar inte. Det blir inte bättre med tiden, jag får lära mig att leva med det här. Mamma älskar er, Cimon och Tufflan. Hoppas ni spanar på mig ibland. 





Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0