Tufflan

Det är svårt att tänka att det finns en mening med allt när båda mina fluffiga vänner avlider kort efter varandra. 

Nu var det Tufflans tur att bege sig till katthimlen. Jag önskar att jag kunde ha gjort något för att förhindra att ni försvann. Det känns som att det är mitt fel även om det inte är det. Det är tungt nu. Förbannat jobbigt. Jag har ingen lust med nånting. 

I torsdags när jag var på jobbet så ringer Fredrik runt 23.30. Han är hysterisk och säger att du inte kan andas och att ni var på väg till Strömsholm. Jag åkte från jobbet direkt. Tvärr hann ni aldrig fram innan du somnade in min fina fluff. Jag saknar dig så mycket!!!! Du var den finaste katt-tjejen nånsin och jag älskade dig över allt annat. Du mådde ju så förvånadsvärt bra efter atr Cimon försvann. Det är det som är så konstigt, att du sen bara somnar in. 

Kommer aldrig glömma dig min prinsessa. Du var så fin i dina tumvantar att man ville äta upp dig varje gång man såg dig. Du var så glad jämt. Du älskade att ha ut alla tops ur förpackningen och härja runt. Du sov alltid med mig bredvid mitt huvud. Du älskade när jag bar dig på min axel. Du hade sån busig blick och älskade att flörta med oss. Jag hoppas du tar hand om Cimon nu och att nu har kul. Jag tror ni spanar på vad vi pysslar med här hemma. Jag ska försöka gå vidare även fast det är svårt. Jag är glad att jag har Fredrik och Azlan iaf. Annars hade jag inte orkat det här. 

Mina fina håriga bästa vänner. Mamma älskar er och kommer alltid att göra det <3 vila i frid. 



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0